BRÖLLOPET!
Jocke och jag bestämde oss att vi inte skulle sova med varandra natten innan bröllopet så han och Kevin vår äldsta son sov hos Jockes bestman Patrik medan jag och mina tärnor Emmelie och Anna sov här med vår dotter Linnea och lilleman Max .
Jag kände inget speciellt dagen innan, jag var glad och exalterad. Fixade fötterna med min mamma på dagen och sedan på kvällen satt vi tjejer och Linnea och mös och firade med lite bubbel, visst jag var nervös och så men det var inget om man ska jämnföra med bröllopsmorgonen.
Vaknade väldigt tidigt av att nerverna började krypa fram så jag klev upp för att börja dagen och försöka intala mig att idag ska jag gifta mig,
Ingen var uppe utom jag och jag försökte verkligen att hitta lugnet men jag var inte lungt, inte änns i närheten.
Rädslan av att allting kommer att gå fel, jag kommer att snubbla någongång under vigseln, maten kommer vara dålig och musiken kommer inte att fungera ältades i mitt huvud och magen vred sig mer än bara en gång.
Paniken av att inte vakna och känna den största lyckan i världen gjorde mig nervös, men jag var inte nervös eller tvekade inte på att jag ville gifta mig utan tanken på att alla dessa människor som skulle stirra på mig gjorde mig illamående och jag kunde knappt andas.
Känslan som var inom mig var precis som om att gå till skolan och behöva hålla en föreläsning inför 100 skolkamrater och jag tycket det var jobbigt att läsa högt inför min klass på högst kanske 20 personer.
Iallafall tillslut vaknade lilleman och då fick jag iallafall sällskap och han väckte sä klart resten av huset med att slå klossar i golvet.
Vi gjorde en brakfrukost så vi skulle hålla oss rediga under dagen och under frukosten ville jag dela med mig mina tärnors presenter som jag fixat till dom, och tanken där bakom var väl att jag kände att vi alla behövde lätta lite på trycket då vi alla är riktgt blödiga och jag ville visa dom hur mycket dom betydde för mig.
Många tårar kom det och det var verkligen en jätte fin morgon och den hade varit lite mysigare om jag bara kunde släppt mina nerver. Mina stackars tärnor fick verkligen ta han om ett nervvrak.
Under frukosten kom även Frånk ( min frisör och vän) det var dags att sätta igång med håret.
Lillemans barnvakt kom och hämtade honom och tog med sig Linnea som skulle till farmor under tiden vi gjorde oss iordning.
Bubblet öppnades och alla började göra sig fina och när jag var klar med håret så var det dags för min bästavän/tärna Emmelie att fixa sminket.
Tiden gick fort och det var dags att bege oss mot stället. Vi blev hämtade av min mamma och bonusfar, och jag måste verkligen tillägga att mina tärnor var ju redan helt färdiga medan jag åkte iväg i mjukiskläder för att sätta på mig klänningen på plats, men dom var så VACKRA så VACKRA att mitt självförtroende sattes på spel och jag ville också vara tärna på mitt egna bröllop för dom var så fina.
I bilen var mina nerver verkligen på topp men nu var det för jag längtade till att få se min blivande man, min vackra blivande man. Ville bara ha honom vid mig för jag visste att så fort jag skulle få se honom så skulle allt kännas så ortoligt bra.
Väl på plats blev det lite stressigt för fotografen hade redan kommit ( vi skulle fotas innan vigseln) så upp på övervåningen för att få in mig i klänningen och invänta herrsällskapet.
Klänningen var på och det var dags att möta min blivande man. Mina tärnor gick först ner för trappen och när det var dags för mig så bulltade mitt hjärta till tusen.
Där stod han den vackraste mannen jag sett och hela jag smälte i hans ögon när han såg mig gå imot honom ner för trappen.
Det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma, det kändes som om tiden stod still.
Nu var jag lugn nu hade jag honom vid min sida och det fanns inga problem i världen som kunde förstöra den lyckan jag kände just då..
Efter fotograferingen så var det dags att invänta gästerna och min far som skulle leda mig fram till Jocke och när han kom upp till oss på övervåningen som väldens stiligaste pappa med kavaj och allt så stannade mitt hjärta.
Jag har aldrig sett honom så ståtlig.
Nu var det dags, dags att säga ja till den mannen som jag älskat nästan halva mitt liv.
Musiken börjar spelas ( Utan dina andetag med Sanna Nilsen) och Jocke med sin Betsman, Kevin och prästen börjar gå ut mot trädgrården där alla gäster stod och efter kommer mina tärnor och Linnea.
Jag tittar på pappa och andas och kan inte förstå att nu händer det och min tidigare rädsla bara bara förvann och jag kan inte vänta med att få säga JA till min man.
Vigsel gick jätte bra, lite fort bara och ja jag visste inte vilken hand ringarnan skulle sättas på vilket inte riktigt förvånade någon så lite komik och skratt blev det också mitt i allt.
Vi tågade ut från trädgården upp mot huset där vi skulle skåla i bubbel och alla skulle ge sina gratulationer. Solen sken och allt vara bara så perfekt.
När det var dags att sätta sig till bords så serverades det otroligt god mat och jätte fina tal hölls, dels av vår fantastiska son som t.o.m fick Jocke att fälla några tårar.
Efter maten hade serverats så fick vi en liten överaskning ute på altanen och det var att Jockes syster även min tärna skulle sjung för oss.
Hon sjöng Du är allt med Sonja Aldèn och tårarna bara rann, det var fantastiskt. Vi fick även leka skoleken som vår son gick igång på, han ställde nog de flesta frågorna.
Det finns många fina minnen från den dagen och efter tårtan serverades och vi dansade vår första dans som man och fru spenderade vi kvällen/ natten med våra fantastiska vänner och familj där vi dansade och partade tills det var dags att åka hem.
Vi valde att sova hemma för att vid ett senare tillfälle kunna njuta av att fira vår dag själva, utan barn eller någon annat som kunde störa oss. Sedan tyckte jag att det var lite charmigt att åka hem och sova första natten som man och fru i vår säng och i vårt hem där vi ska bor och leva vårt liv ihop.
Att allt blev så himla bra och fantastiskt vi kan nte annat än att tacka våra fantastiska vänner som agerade som både toastmaster, bestman,tärna och värdpar.
Dom gjorde ett fantastisk jobb och vi kommer vara dom evigt tacksamma över vad dom gjorde för oss.
Kommentarer
Trackback